Välkomna till min nya blogg!

Nu finns jag på en annan plats i cyberrymden - i mitt eget lilla livsnjuterium.

Nytt å frrräässscht

Nu har jag inte bloggat på ett jävla tag, men denna gång finns det en anledning. Jag tänker byta om. Eller så kanske man inte kan säga, men kvinna kan (höhö). Ny blogg helt enkelt, men den här kommer finnas kvar.

Stay tuned, good-lookin'.

önskelistans baksida

Jo, en sak till.

Jag hatar att skriva önskelistor! Jag menar, när man var liten så kunde man ju önska sig superdyra saker, och såklart bli besviken, men nu känns det som att man förväntas skriva önskelistor som bara innehåller hushållsapparater, böcker och strumpor.

Det ska vara släktkalas i huset nu på söndag, det är därför jag klagar. Måste skriva en nu, måste önska rätt, känns det som. Önska det man tror att de kan ge en. Som flytta-hemifrån-grejer. Jag hatar det. Fast samtidigt vill man ju inte lägga pengar på hushållsgrejer själv, när man sen väl flyttar hemifrån. Sen är ju jag dock en sån som gärna ser att saker matchar. Att alla hushållsapparater kanske inte kommer från samma kollektion, men så att allt matchar lite i alla fall. Rostfritt vs Shabby chic, lite så.

Jaja, det löser sig, jag skriver ner det jag vill ha, och så får väl mamma sålla bort det hon inte tror att folk kommer köpa. Resultatet får vi på söndag.

Klart slut!

my dator has gone wild!

Det är något fel med min datormus, vilket gör att jag inte använder datorn för den laggar bara, klickar av sig själv och musen flyttar sig härsan tvärsan.

Som jag ser det har detta ändå på något sätt förbättrat mitt liv (datorn har varit paj sedan jag kom hem till Sverige). Jag har varit och ridit med Sofia på världens sötaste fjording, två gånger till och med! När hon ringde i förrgår och frågade om jag skulle med sa min lata sida nej, men så tänkte jag att jag hade ju inget planerat, och ridning är ju alltid trevligt! Jag har helt enkelt blivit piggare och vill göra mer saker. Jag har till exempel börjat brodera, vilket jag tycker är väldigt skönt och avslappnande (och så får man vuxenpoäng också!). Mina rump- och lårmuskler har tagit stryk dock kan jag säga! Jag red barbacka iförrgår och när jag sedan skulle lägga mig i sängen så gjorde det så jäkla ont att jag knappt kunde lägga mig på rygg. Men det var helt klart värt det!

Jo, men piggare då. Jag har mer energi (min syster har till och med påpekat detta!) och... tja, jag är gladare helt enkelt. (Förutom när jag tänker på mitt framtida yrkesval, då får jag bara panik och vill gå in i en vägg. Literally.)

Detta är då skrivet från pappas iPad, som faktiskt är riktigt bekväm att skriva ifrån! Det är klart, det känns lite som att det blir mer slrv- och stvafel (hehehe) men det funkar bättre än dator i den mening att jag inte blir fast vid den på samma sätt.

Det enda negativa med att datorn är halnere är egentligen att jag inte kan skypa med Giovanni. (Funderar dock på att låna min systers dator.) Han flyttar på söndag!! Internat i iallafall ett år, tre timmar hemifrån. Känns ju allmänt modigt, jag tvekar på om jag skulle våga göra det. Jo, kanske om jag skulle gå en utbildning som ledde till ett yrke som jag brinner för, men ett sådant finns inte just nu (vilket är anledningen till paniken om framtida yrkesval). Modig tycker jag att han är!

Giovanni är ju dock inte den enda i min omgivning som flyttar till helgen - Jonas ska också flytta! Fast inte lika långt, "bara" in till stan. Närmare sin skola, eftersom han spenderar största delen av sin vakna tid där. Makes sense! Lika modigt att flytta av Jonas tycker jag. Flytta känns ju som ett jäkla steg, oavsett hur långt ifrån sitt tidigare hem man flyttar. Fast det är nog läskigare om man inte känner någon dit man flyttar. Men sådant tror jag löser sig med tiden.

För övrigt har jag gått ner 1 kg sedan jag kom hem från USA (om nu Giovanni och Sofias vågar visar samma vikt). Just saying... ;)

Nu ska jag fortsätta brodera och lyssna på Cissi Wallins podcast från Radio Ett.

Tjoflöjt!

in brussels two

Skrivet runt kl. 14.15 lokal tid.

Nu har det gått 6,5 sen jag kom till flygplatsen och jag har fortfarande inte sovit något. Har varit uppe i 22 timmar, är liiite trött. Jag hoppas på att jag är så trött när jag kommer hem att jag bara däckar och inte orkar vara ledsen. Den tröttheten är jobbigast; när man är så trött att man bara vill sova, men man saknar och gråter som en dåre så att det inte går. Då brukar jag bara försöka lugna ner mig och andas djupare. Stänga av tankarna och tänka på sömn. Ibland börjar jag tänka på något konstigt så att jag tror att jag sover, det hjälper faktiskt!

Jag tittade på det näst sista avsnittet av den sjuttonde säsongen av Top Model, och vandrade sedan mot gaten. Insåg att jag hade gått upp en trappa som jag egentligen inte skulle ha gjort, så jag fick gå tillbaka och så småningom gick jag genom säkerhetskontrollen igen. Sen satte jag mig vid Starbucks, men köpte inget, förutom Internet. 3€ för en timme. Jag tyckte att det var värt det, efter att ha levt utan någon som helst kontakt med civilisationen (för flygplatser är ju inte så civiliserade ni vet...) i ett halvt dygn. Dock fungerade inte iMessage på iPhonen av någon anledning, det var dumt.

När den tiden tog slut för en halvtimme sedan gick jag mot gaten, och här sitter jag nu. Med en massa svenskar och svenska. Det känns faktiskt jättekonstigt att inte ha amerikaner runt sig. Jag tror att det kommer vara något att vänja sig vid igen.

Jag har så himla tråkigt och har haft det ända sen jag sa hej då till Giovanni. Det finns ingenting att göra, och flygplatsen är helt tom. Mamma tyckte att jag skulle ta resan som gav mig en 7-timmars layover, jo tjena! Nästa gång räcker det lätt med 1,5 timme. Det var så lång tid jag hade på mig när jag bytte flyg i Bryssel i december, och det fungerade alldeles utmärkt. Dock, med tanke på att jag missade flyget i söndags så kände mamma att det var bäst att ha jättemycket tid, så att vi inte skulle behöva köpa en biljett till för att jag missar mitt connection flight.

Usch, jag känner att jag kommer sakna engelskan också! Det flyter så bra nu, och så tar det helt plötsligt slut. Jag får ha några långa samtal med både Giovanni och Clare känner jag. Något som är ännu konstigare är att Zander kommer vara gammal när jag kommer dit nästa gång. Om Giovanni kommer hit till sommaren, och sedan till jul, så kommer jag inte se någon i familjen Living förrän om 15 månader, och då lär väl Zander både kunna prata och gå! Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan Giovannis familj, den är så mysig! Man blir så glad av alla, och alla är så underbart snälla! Riktigt go familj han har där alltså!

Om 20 minuter är det dags att gå på planet. Jag kan inte vänta! För även om jag vet att jag kommer sakna Giovanni som en jävla dåre, så saknar jag familjen också. Mest min bebishund. Henne saknar jag jättemycket, och vill mysa jättemycket med! Jag började sakna henne när jag sa hej då i december. Sedan fick Giovannis katt Gypsy vara min kattbebis medan jag var där. Hon blev nog lite trött i slutet tror jag. Fast hon tycker om att sova mellan mig och Giovanni. Det är varmt och gosigt! Dag 2 satt jag och klappade henne i nästan 2 timmar. Så söt och snäll är hon! Låter en göra nästan vadsomhelst med henne. Men hon tycker inte om att hänga upp-och-ner så värst mycket, men det får hon göra ändå.

Jag känner att jag börjar skriva som en kratta, så nu säger jag hej då.

Vi hörs när jag kommer hem till Sverige!

in brussels

Skrivet runt kl. 10.00 lokal tid.

Jag befinner mig just nu i Bryssel, Europas huvudstad, och min bästa vän är ett eluttag som håller min dator vid liv. Hittintills har resan funkat bra, men jag ska inte ljuga det var jävligt nära att jag inte hann den här gången heller (hehe).
Jag vaknade vid 10, snoozade i 45 minuter och packade sedan ihop min väska igen. När jag var klar skulle vi väga min väska som skulle checkas in för att se till så att den inte vägde för mycket – vilket den såklart gjorde. Max 50,7 lbs (23 kg) och den vägde 52 lbs. Då sa Marlene, ”Ja, men det är ju bara ett par jeans” så då tog jag ur ett par och knökade ner i min redan fulla resväska. Därefter satte sig jag och Giovanni i bilen, och så började vi upprepningen av söndagens resa.

Allt gick bra, halvvägs. När vi minst anar det så hamnar vi i en i princip stillastående kö, som kort därefter också blev det. Vi körde 1,9 miles (~3 km) på 1,5 timme. FML, alltså. Jäklar vad panikslagen jag blev där ett tag! När folk började gå ur bilarna så gick Giovanni fram till två truckförare som stod och pratade vid sidan av vägen, för att höra vad anledningen till stillaståendet var. Minivan-trailer-krock. Tre döda. Båda sidor av motorvägen avstängda. Jävlar alltså. Något sånt hade jag ju inte förberett mig på! Då kände jag bara att det var rätt lugnt att vi stod i kö. Vettig anledning liksom. När det sedan började röra på sig och vi kom fram till olycksplatsen, och såg den krossade vanen... Mina tankar for snabbt som fan till februari 2008 och min egen familjs krash. Usch! Jag måste erkänna att det inte var förrän då som jag insåg vilken otrolig tur vi hade! Att alla överlevde, och kom undan så pass lindrigt som vi gjorde. Nej, fy fan. Man ska ta det lugnt i trafiken!

När det väl släppte efter olyckan så kunde vi köra rätt långt utan några problem, sen körde vi in i en liten sträcka av rush hour, men det släppte också rätt fort. Dock var det inte långt kvar till incheckningen skulle stänga. En timme innan behövde vi vara där, och vi hade runt 2h15min på oss till flyget skulle lyfta. GPS:en sa att vi skulle vara där 18:12(skumt hur jag tänkte skriva 6.12pm, lol), men familjen som satt och uppdaterade oss på trafiken hemifrån Sverige sa att det skulle ta 1h30min. Jag har aldrig haft sån panik i hela mitt liv. Sån jäkla tidspress. Skulle jag missat flyget så visste jag ju inte vad som skulle hända. Det här var sista planet hem, och mitt visa har gått ut. Giovanni sa nej till att gifta sig med mig om jag blev fast. Den jäkeln (kärleksfullt sagt såklart). Giovanni hade suttit och skakat på huvudet för att hålla sig vaken innan, men nu var han full med adrenalin från stressen och var pigg som satan. Jag höll käften och försökte att inte få panik...

Mamma hade sagt att jag skulle be Giovanni släppa av mig så att jag kunde checka in min väska och skynda mig till gaten, och så fick vi ”säga hej då imorgon”. ”I helvete heller”, tänkte vi två och svängde in på korttidsparkeringen. Med 4 minuter till stängningstiden skyndade vi oss in på flygplatsen och med andan i halsen checkade vi in min väska – som vägde 22,4 kg. (Tack, Marlene, säger jag bara! Tack, tack, tack för att du sa åt mig att lägga över jeansen!)

Vi kramades och pussades, sa hejdå och så försvann jag in till säkerhetskontrollen. Jag såg Giovanni stanna kvar för att se mig försvinna, och ångrar att jag inte tittade tillbaka, det hade jag velat att han gjorde. När jag kom fram till passkontrollen sa killen (eller mannen, jag vet inte riktigt vad jag kallar pojkar 20-årsåldern) något om min födelsedag som jag missade totalt. ”You celebrated your birthday here?” ”Yes. Yes, I did.” vad allt jag fick ur mig, stressad som fan. Jag förklarade läget, att vi hade hamnat i kö och att folk hade dött på motorvägen. Då sa han att han jobbar med ambulans och ser sånt ofta. (Jag har fortfarande inte fått ihop det; är flygplatsjobbet extraknäck? Det lät konstigt, men jag orkade inte bry mig ett skvatt.) Jag kallsvettades, pulsen var hög och allt, allt, allt fokus låg på att inte missa planet. Han sa att jag hade ju kommit i tid, så nu kunde jag lugna ner mig, men sånt är ju alltid lättare sagt än gjort. När jag hade tagit av mig skorna och lagt allt i de fina plastlådorna så gick jag in i X-ray-maskinen, vilket jag aldrig har gjort förut. Kvinnan som sa åt mig hur jag skulle göra småskrattade och sa att jag skulle ta det lugnt, men det gick ju inte! Stressen satt kvar i kroppen som en... en... Jo, nu vet jag! Som gräsfrön sitter kvar i Lunas päls, hehehe. (Ursäktar flummighet, jag har varit uppe i mer än 18 timmar. Jag orkar inte ens räkna exakt.)

Jag hade inte kissat på 6 timmar, och varit sjukt stressad i två av dem, så gick om det var skönt att gå på toaletten? (Haha, jag vet inte ens varför jag skriver om det här, men man får väl bjuda lite på sig själv antar jag. Alla kissar ju.) Sen gick jag till gaten och precis när jag kom dit ropade de ut i högtalarna att det var dags för min rad. It's been all about timing today.

I stolen brevid mig satt en indisk man som knappt kunde engelska. Förra gången var det en fransos. Vad är grejen med att åka till USA om man inte kan engelska?? Jag fattar inte det. Eller, asså, jo, jag fattar ju typ immigranter och så, men att åka dit på semester när man inte kan språket, det förstår jag inte. Eller så kanske båda två hade släktingar där. Makes more sense. Jag såg ett avsnitt av Two and a half men, ett program om brudar som dött på sin smekmånad, och Djävulen bär Prada. Sen grät jag lite och saknade allt och alla. Jag lämnade Giovanni och saknade min familj och hunden. Lite mycket känslor där i 10 minuter. Sen tänkte jag att vad kan jag titta på som inte får mig på gråthumör? Först tänkte jag Sherlock Holmes, men den filmen har jag sett så många gånger. Sen tänkte jag på Batman... Begins? Den med Heath Ledger, det är den jag menar. Kan inte komma på vad den heter för tillfället. Jag har aldrig sett hela den, men de första fem minuterna gjorde mig inte sugen på mer förra gången, så jag tänkte att de nog inte skulle göra det den här gången heller. Till slut blev det en dokumentär om Kate och Pippa Middleton. Rätt intressant faktiskt. Det verkar som att folk i allmänhet är mest rädda för att samma sak ska hända Kate som för Diana. Efter det tänkte jag lite dåliga tankar, saknade allt och alla igen. Men då sket jag i ledsamheten och kollade på Marley och jag istället. Fast inte slutet – där grät jag förra gången så jag sket i det. Grym film tycker jag.

Efter att vi hade landat satte jag mig på en bänk för att andas. Jag tycker om sånt. Att andas och titta på folk. Observera i smyg. Ibland, för att roa mig själv, tänker jag på folks bakgrund. Varför de är där, vad de har gjort innan, var de bor, vad de jobbar med, vart de är på väg. För det mesta gör jag nog folk lite mer spännande än de egentligen är. Men oftast när jag sitter och observerar så slår det mig alltid hur många liv det är som pågår samtidigt. Jag tror att man ibland blir så inburad i sitt eget liv, att man inte tänker på sånt. Att alla andra också har varit någonstans, är på väg någonstans. Kanske dit man själv är på väg, eller någon helt annanstans. Lite trött filosofi, men det är okej. I vilket fall så gick jag på toaletten igen, och det var precis lika skönt efter en 6,5 timmar lång flygresa. Jag tycker det var väldigt konstigt att det bara tog 6h30min att flyga till Bryssel. Från Bryssel till Newark tog det 8 tror jag. Någonstans runt där. Sen satt jag och observerade två fransoser som jobbade för Finnair och försökte värva flygplansåkare. ”Parlez vous francais? Parlez vous francais? Parlez vous francais?” Under dessa 10 minuter tänkte jag också på att det är lite konstigt hur alla som pratar franska är snygga, men bara för att de pratar franska. De kan se ut hursomhelst, men ändå vara snygga. Praktiskt. Sen tänkte jag också på att just de här två fransoserna hade sånna där smala ögon som jag tycker är lite läskigt, så då var de inte snygga längre – även om de borde varit det, för de pratar franska.

Utan en aning om var jag egentligen skulle gå (eller ja, lite koll har jag ju), så gick jag upp en trappa, och här sitter jag nu. Jag känner mig som en av de där människorna med datorer på flygplatser som man ser sitter och skriver och undrar vad det är de skriver (eller det kanske bara är jag som gör det? Haha!).

Något som är skönt med flygplatser är att man med största sannolikhet aldrig kommer träffa människorna som är här igen, så man kan digga till musik hur mycket man vill. Det är najs. Förutom när jag skrev de ovanstående två raderna så lyssnade jag på musik från Twilight. Nu lyssnar jag på Maggio. Hon är bra. Och jag är trött. Jag ska nog försöka sova lite på planet till Sverige tror jag. Jag är för badass för att sova på flygplatser. Jag ser nog ut som skit också, som att folk som går förbi tänker att jag borde sova, men att jag är för badass för att göra det. Dock troligen bara det första.

Nu har jag skrivit lite mer än två A4-sidor, så nu kan ni fanimig inte säga att jag har skrivit för lite idag. Det är ju ta mig tusan mer än Lotta hade velat ha in för en allmän uppsats i svenskan. Så grym är jag dag. Egentligen tänker jag ju bara... Högt kan man nog inte säga, eftersom jag skriver, men ni fattar grejen. Jag skriver allt jag tänker, för jag ät trött som tusan och orkar inte sortera tankarna. Jag hoppas att ni hängde med på majoriteten av texten i alla fall.

Vi ses när jag når svensk mark igen.
Puss och kram!

/ Rebecca, aka. The Swede (Det är vad amerikanerna kallar mig. THE Swede. Just sayin'.)

Jag måste bara säga att det sitter en tant till höger om mig en bit bort med en Mac. Det känns ju jävligt high-tech faktiskt. Nu går hon. Hon blev nog ledsen för att jag skrev ”tant”. Förlåt.

snart imorgon

Såhär på kvällskvisten (eller snarare nattkvisten) så inser jag hur jäkla länge jag faktiskt har varit här. Jag har firat jul, nyår, tre födelsedagar, alla hjärtans dag, min egen födelsedag, och sist men inte minst så har en bebis har kommit till världen.

Jag tror att jag ska fylla en dagbok med minnen härifrån, så jag inte glömmer hur bra jag har haft det, och allt roligt vi har gjort. Kanske kan vara en bra grej att göra när jag kommer hem så jag slipper längtan och kan glädjas åt att vi har varit med varandra i tre hela månader. Han gör mig så lycklig.

melodifestivalsfinal @ 2pm

2pm amerikansk tid kopplade vi min dator till tv:n, och så tittade vi på Melodifestivalen.


Giovanni tyckte Mirakel var en korkad låt (puh!) och att Flinck var läskig, så allt är som det ska. Den enda värden som jag tyckte om var Gina, även om det märktes alltför tydligt att hon hade repliker så är hon så himla go och gla'!

För en gångs skull så tycker jag faktiskt att rätt låt vann! Loreens låt var härlig och befriande på något sätt. Dannys låt var sämre än förra året, men jag älskade scenkläderna (som ju var rövdyra!) och den lilla electrobiten i låten! Lillasyster Dannyfan blev såklart besviken. Sen tyckte jag om Ulrik Munther också! Han ses av media som Sveriges svar på Justin Bieber, men det tycker jag är skitsnack. Gillar hans röst betydligt mer än Justins! Den är unik, inte lika mainstream. Sen tyckte jag om Lisa Miskovskis låt; den kändes mysig och lite Mio min Mio stuk på det hela. Grymt coola bakgrundsdansare också!

Ja, jag är rätt nöjd med årets final, även om jag saknar att sitta i soffan och tjöta med Rosendahl. Man ska ju hålla på traditionerna egentligen...

en dag

En vanlig dag kvar i USA, och sen åker jag hem kl. 19.30 på söndag.

Vi ska åka till ett shoppingcenter och klappa hästar, får och kaniner för det är Farm Week nu tydligen. Fast för blir det nog till att packa lite smått och kolla på finalen i Melodifestivalen. Giovanni har bara sett första delen, men finalen ska han se om jag så ska behöva tejpa upp hans ögonlock (näe, det kanske är att gå lite långt, men det lät skönt dramatiskt). Sen ska vi... Jo! Vi ska köpa grejer på Walmart som jag vill ta hem. Giovanni hatar Walmart, men har sagt att vi kan åka dit ändå. Egentligen spelar det nog ingen roll, nu när jag tänker på det, så det kanske blir någon annan affär. Skit samma, det löser sig imorgon. På kvällen ska vi gå och se A Thousand Words med Eddie Murphy. Verkar vara en rolig film, så det blir ett bra avslut på tre fantastiska månader. Sedan hem, packa allt som ska med hem, gråta en skvätt (eller floder, vi får se), och sedan x antal timmar sömn för att sitta i en bil i tre-fyra timmar på söndag. Följt av en 11 timmar lång resa hem. Yaaay...

Det känns ju väldigt konstigt egentligen, att jag ska lämna det här. Det är som att jag har vant mig vid att det är här jag bor nu, och att Sverige är någon typ av undermedveten verklighet. Fast jag saknar faktiskt att göra grejer. Inte som i att det aldrig händer något här, men jag saknar min vanliga vardag lite faktiskt. Eller ja, min vanliga vardag som den borde se ut. Jag saknar att gå ut med hunden, mysa med hunden, leka med hunden, sova med hunden, pussa på hunden, titta på hunden, krama hunden. Jag saknar hunden mest av allt, helt klart. De andra har jag ju kunnat prata med, men Luna har jag bara sett genom en kamera och när jag börjar prata fattar hon inte varifrån ljudet kommer.

Jag saknar matlagning också, och att tvätta golv, och att plocka i och ur diskmaskinen, och att pyssla med kökssoffan. Ja, jag saknar nästan till och med att dammsuga (när jag själv känner för det då, helvete vad tråkigt det helt plötsligt blir när mamma ber en)! När jag nu tänker på det så är det lite som att jag saknar ensamheten lite. Att göra saker själv utan att behöva tänka på någon annan. Här tänker jag bara att till exempel som nu, så väljer jag att sitta ensam på Giovannis säng med en stekhet dator i knäet, istället för att vara med honom. (Gick in till honom i datorrummet nyss och frågade om jag fick sitta brevid honom, men hans plan är att sova. Bra plan tycker jag. Klockan är ju ändå 2.30am.) Jag saknar att sova själv, ensam i en stor säng. Men det skulle bara vara för att jag då inte har någon som snor hela täcket och är jättevarm när jag minst behöver det. Nej, mysigare är det att sova med någon annan, någon som man tycker om. Speciellt när det är kallt ute och han är hur varm som helst och håller om en medan man somnar. Då är det allra, allra bäst! Eller när man kramar om honom och somnar med huvudet på hans axel och kan höra hjärtat och känna dess vibrationer, när man vet att det är verklighet även om man råkar bo 700 mil bort och bara kommer träffas en månad per år under de närmaste fyra åren. Fan, nu får jag sluta prata om allt bra, för snart blir jag deprimerad, och det orkar jag inte.

Vi har faktiskt båda två sagt att tre månader har varit rätt lagom. Inte för att vi inte står ut med varandra, utan snarare för att det är tvärt om. Efter tre månader med i princip konstant kontakt så känner jag mig säkrare på det här förhållandet än någonsin. Det är lite som att, nu har vi klarat att slängas in i en gemensam vardag i tre månader, så då funkar vi nog ihop i allmänhet och kan leva med varandra sen också. Så förhoppningsvis blir det inte någon hjärtsprängande smärta i bröstet som de tidigare gångerna, utan vi överlever och bara chillar på det i fyra månader. Det känns som att... Jag vet inte. Som att mammas erbjudande om att köpa en biljett hem (ifall det skulle skita sig när jag väl kom hit) är motsatsen till hur det känns. Nästan så att man skulle be henne omboka den jag har nu, ringa ambassaden och be om att få stanna i tre månader till, eller för evigt.

Men nej, det kan jag inte.

Jag saknar hunden för mycket.

KONY2012

En av de viktigaste videorna jag någonsin har sett!

20-årsmiddag

Idag ska jag äntligen färga mitt hår igen! Eller ja, jag ska försöka få Giovanni att göra det. Sitter just nu och tittar på en skitkass film med Megan Fox och tjejen från The Big Bang Theory. Nästan sorgligt dålig faktiskt.

Imorgon ska vi på restaurang för att fira min och Giovannis kusins födelsedagar. Giovannis mamma nämnde en asiatisk restaurang för ett par veckor sedan, och jag trodde att det bara var en kinesisk restaurang (vilket jag inte är ett speciellt stort fan av), men igår sa Marlene att det är en såndär cool, japansk restaurang där man sitter runt ett stort bord och så åker maten runt i små skålar på en slags järnväg (lite à la Johnny English skulle jag tro)! Så jävla taggad är jag nu va, haha! Har alltid velat testa en sån restaurang! Så det kommer i alla fall ha hänt en gång under mina 20 första år på Jorden. På det ska även min supersöta pojkvän baka en tårta, hihi!

Herregud... 20. Tvåa, nolla. Känner dock att jag under det senaste året har mognat på alla de plan som krävs för att det ska kännas bättre att vara 20 än 19. Som att jag känner att jag blir mer ansvarstagande, framtidsplanerande och lite sånt. Det känns väldigt bra! Dock börjar det skrämma mig lite att jag har mindre än en vecka kvar till jag är där. Som att det är någon slags milstolpe. Jag tycker faktiskt att 20 känns större och viktigare än 18, av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara.

Jag ska försöka komma ihåg, och blogga om, saker som har hänt här. Sämst på att blogga, och ursäktar detta både till er och mig själv...

citat #26

"Oh, sorry, I was looking with my boobs."

- Awesome American mum (guess who, guess who, guess who?).

inför alla hjärtans dag

I år har jag turen att få vara med Giovanni på Alla hjärtans dag, och jag är superlycklig för det!

Morgondagens planering är som så att vi först ska äta frukost med hans föräldrar på restaurang (eller ja, ett mindre ställe) och sedan chillar vi väl tills vi ska laga middag och åka och se antingen This means war eller The Vow. Jag tror att det kommer sluta med att vi ser This means war, det är vad vi satsar på i alla fall, men är biljetterna slut (den visas bara två gånger på hela dagen) så kör vi på The Vow istället (som har åttavisningar)! Båda filmerna verkar riktigt bra, och jag *antar* att det slutar med att vi ser båda två.

Jag har införskaffat en (eller två, vem vet?) presenter till min lille gubbelubbemysegos (haha, jag är så lycklig över att inte Giovanni kan svenska än för då skulle han nog lämna mig för att jag är så gay, haha!), men eftersom han tittar in här ibland så tänker jag inte skriva vad, utan det får ni reda på imorgon. Han har sagt att han inte har köpt något, men att något kommer hända imorgon, och nu är jag skitnyfiken på vad han har hittat på! Det känns ju på sätt och vis som att det är lättare att vara hemma hos sig själv när det kommer till Alla hjärtans dag och saker man ska fixa och sådär, men jag gör mitt bästa, och lär ju lyckas, så grym som jag är på presenter!

Giovanni frågade om jag blev ledsen över att han inte har köpt något; jag sa nej. Han sa att när kvinnor säger ja så betyder det ja, och när kvinnor säger nej så betyder det ja. Vi menar alltså aldrig nej. Stop don't say that it's impossible säger jag, för jag har verkligen inget emot om han går emot den hederliga amerikanska materialisthysterin. Och så fick jag ett svinfint halsband i julklapp, så jag mår bara bra jag! Man skulle kunna säga att han la ut pengar i julas, och jag tänkte till med min julklapp till honom (som faaaan...), och nu är det tvärt om. Jag sa till Giovannis mamma att jag hade sagt till honom att det var lugnt, och att jag bara är glad över att få vara med honom; då sa hon att det var bullshit och att alla älskar presenter. Hon är söt den där Marlene...

En mer faktisk Alla hjärtans dag-uppdatering kommer imorgon. Och dagen till ära så byter jag tema på bloggen (till förra årets rosbukett från min underbart chokladsöta pojkvän, hihi).

Ha det bra, ät choklad (det är ju inofficiellt chokladens dag för pôrskan!)

den andra bloggen

Den mer kärleksfyllda bloggen har varit död ett bra tag nu, och jag sitter i nuläget och filar på ett lite längre inlägg på den andra bloggen. Jag tror att det kanske kan göra folk upprörda, men ta det med en nypa salt.

Så håll utkik på den röda bloggen de allra närmaste dagarna!

thanksgiving, super bowl och födelsedagsmiddag

De tre närmaste dagarna kommer bli spännande!
Ikväll ska vi äta Thanksgiving-middag. De åt ju självklart den riktiga middagen i november, men Giovannis mamma brukar alltid göra en extramiddag för att få kalkon över till annat. Hon tänkte snällt att de skulle vänta tills jag var här. Skulle egentligen haft middagen i december innan jul, men tiden fanns inte, så vi kör ikväll istället. Kyckling och pumpapaj ska bli smaskens!

Imorgon är det Super bowl och då blir det leftovers och öl, typ. Haha, jag befinner mig i USA trots allt! (Men fyfan för öl, det är ju så ruskigt äckligt att man vill spy! Jag satsar på Orangina istället, hehehehe.) Sen var Marlene och handlade och köpte med sig fyra Pringlestuber ("för att hon hade kuponger, så de blev mycket billigare"...), så det blir väl leftovers, öl och Pringles antar jag.

På måndag ska vi gå ut på kvällen, för det är syster Clares födelsedag! Vi ska till Texas Road House - restaurang med Södern-mat har jag fått lära mig. Har aldrig hört talas om stället förut, men enligt Giovannis pappa är det väldigt bra, och pojkarna brukar äta minst två stekar kvar. Det tror jag när jag ser det. Känns lite som när min morbror 1991 köpte hem en 800-grams flintastek till min kusin som då var 8 år. (Jag kan avslöja att han inte åt upp hela själv.)

P.S. Jag är ruskigt sugen på att baka, men det får väl bli imorgon då kanske. Och så ska jag laga stuvade makaroner och göra köttbullar, så att amerikanerna får smaka lite på den svenska kulturen. Jag lagade stuvade makaroner i förrgår. Giovanni trodde först att det var mac 'n' cheese, och när jag sa att det var mjölk undrade han varför jag inte använde grädde istället. Jag svarade, "Because I'm not American..."

guds gåva till människan

Jag och Giovanni var och veckohandlade, och när jag såg att de hade plock-Lindtkulor, så kunde jag ju inte motstå! $7.99/lbs (=11,8 kr/hg), men det var det värt!

I denna underbara blandning finns det:

- ljus choklad

- mörk choklad

- vit choklad

- extra mörk choklad

- mint

- hasselnöt

- jordnötssmör

- vit choklad med flagor av ljus choklad

Ville testa alla smaker, så jag köpte två av varje; men fler av den ljusa chokladen eftersom den aldrig sitter fel! Yummyyy!

en söndag, precis som igår.

En sak som jag nu har börjat tänka på är att veckor inte riktigt existerar här. Det fanns en vecka när Giovanni jobbade i fyra dagar, då kändes det som att vi hade någon form av tidsuppfattning, men nu rinner veckodagarna bara bort. Det är inte så att tiden nödvändigtvis går supersnabbt och vi knappt hinner med, utan mer så att varje dag är en söndag. Ja, söndag, det är lite så det känns. Som en söndag när man inte går och lägger sig förrän kl. 3.

Eller så är det för att jag inte får min fredagstacos, så jag sitter bara här och väntar på att det ska bli fredag. Mycket möjligt.

hemmaoperation

Ännu en gång varnar jag för lite TMI. Lite tema idag.

Jag har under de senaste åren haft en skum skinnflik i ljumsken. Den har varit lite rolig, för när jag är kall så är den röd men när jag är varm efter till exempel en dusch, så ändrar den färg och blir blå, haha!

Hursomhelst så har jag tänkt på att jag kanske ska ta bort den. Den har under den senaste tiden (typ sen jag lämnade Sverige) börjat... avlägsna sig från kroppen. Själv stället där den gåt ihop med kroppen har blivit mindre och mindre. Inatt hände något jävligt konsigt. Den måste ha kommit i kläm mellan mig och trosorna eller något, för den blödde och det sved som fan när jag rörde på mig. Giovanni har innan offrat sig att ta bort den; dock bara för att han tycker att den är ful, haha! Så jag sa till honom på eftermiddagen att idag är dagen. Fliken ska bort! Jag tog en dusch och tänkte att det väl skulle vara bättre om området omkring är renare än om jag duschar efteråt.

Giovanni tänkte först sax, sen nagelsax, men det slutade med skalpell. (Tack gode Gud för att hans mamma är sjuksköterska på akuten och har sånna saker hemma. (Och för att hon var hemma om något skulle hända...)) Marlene hade innan sagt att hon har tagit bort x antal sånnahär flikar innan och att det gör skitont. ....... Det gjorde mig inte lugnare. (Å andra sidan är det väl bättre att tänka att det ska göra jävligt ont, för att sedan bli glatt överraskad, än att tänka att det inte ska kännas, och så gör det skitont.)

Jag tog alltså en dusch och la mig på en handduk på sängen. Giovanni försökte få mig att prata och jag gjorde det samma eftersom det ju brukar göra mindre ont om man är fokuserad på annat istället. Ett litet snitt och så var den borta. Gjorde inte alls ont, och sved knappt. Kände/hörde bara snittet och så var det över. Tack, superpojkvän! Sen blödde det ju så in i helsike i och för sig... En vanlig gästhandduk blev jätteblodig och handduken under mig fick lite fläckar på sig, men det var inte så farligt.

Sen fick jag ligga och vänta på att blodet skulle koagulera i lika långt tid det tar för Capri att göra en pizza. Giovanni kom tillbaks till sängen, gjorde rent med alkohol, la en desinfekterande kräm över såret och tejpade på en bit gasbinda.

Här sitter jag nu, tre timmar senare, utan skinnflik. Det känns lite konstigt måste jag säga, eftersom jag har haft den de senaste ~4 åren. Lite skummigt. Jag vågar inte tänka på hur ont det kommer göra att ta av tejpen...

Jag förklarade sedan att jag i vilket fall inte kommer låta Giovanni skära av molusken (en liten prick med "extraskinn") som jag har på vänsterhanden. Han frågade varför, eftersom han tycker den också är ful. Jag svarade att jag hellre har den, än ett fult ärr. Jag tycker att jag har logiken på min sida. Skinnfliken åkte ju inte av av någon annan anledning än att den började blöda och svida.

Tänk om jag dödade min hemliga tvilling. Jag känner mig lite tom.

världens äckligaste dröm

Jag ska nu dela med mig av den äckligaste jävla drömmen jag någonsin har haft. Blod och var utlovas! Jag varnar er på allvar. Det här är endast för människor med starka magar, eller dålig fantasi, eller bådeoch. Förkläde kan vara bra att ha på sig ifall ni skulle spy.

Jag står framför spegeln i Giovannis badrum och klämmer finnar. Det finns en stor jäkel ovanför mitt vänstra öga. Nu snackar vi någon cm i diameter, alltså! När jag klämmer den så visar det sig finnas hur mycket var i den som helst! Den bara sprutar ut typ. Tänk "world's biggest pimple", för er som har sett den, fast tio gånger så stor. (Om ni inte har sett videon så rekommenderar jag att ni håller er på avstånd. Hanna den jäveln visade mig och Pernilla den när vi sa att vi inte hade eller ville se den.) Först kommer det en sån där hårdare bit och sedan mjukare och mjukare för att till slut typ rinna ut.

Så när jag kommer till den punkten när det kommer bara blod och allt var och skit är ute, så är det som ett hål i pannan på mig. Jag tänker att jag måste ju stoppa blödningen, så jag stoppar in en tampong i hålet. Vad. I. Helvete?! Det värsta är ju att det är min egen hjärna som kommer på sånnahär lösningar. Nästan pinsamt.

I nästa sekund står jag framför samma spegel, men antar att det är några timmar senare för tampongen har svällt upp, och ja, den är fylld med blod. Jag drar i snöret för att dra ut den, men det måste ha varit ett skitmärke på tampongen, för halva stannar kvar inne i huvudet!! Detta leder till att jag är tvungen att stoppa in fingrar i hålet och liksom, gräva ut den blodiga tampongmassan. Hahaha, så jävla äckligt att jag vill spy! Jag får ju blod överallt, men känner en viss tillfredställelse när allt är ute.

I den tredje och sista scenen står jag framför spegeln igen, men detta bör vara några veckor senare, för hålet är borta. Istället är det som... Ja, jag vet inte riktigt hur man ska förklara det. Som slapp hud med ett hål i som bara hänger från pannan på mig. Bakom finns hud, men denna sitter inte ihop med resten av ansiktet, och jag tänker att det skulle bli så fula ärr om jag skar av den slappa hålhuden, så jag låter den hänga kvar. Tvättar istället hålet, som har bildat som en liten ficka i pannan, så jag måste gå runt innanför huden för att det ska bli helt rent. Sen vaknade jag.

I warned you.

Jag vill tacka er för att jag fick dela denna vackra dröm med er. Hoppas att ni inte spytt för mycket.

kocktävling, 'kuk' och kusliga ting.

Jag blir själv lite ledsen över att jag bloggar så otroligt sällan; jag vill ju komma ihåg vad vi gör här på dagarna!

------

Igår åkte jag och Giovanni på en mini-road trip till hans framtida college där han ska utbildas för att bli världens bästa pastry chef för att titta på en kocktävling. (Har för mig att han kommer betala runt hundra tusen för utbildningen; jag skrattar, pekar, och tackar Sverige för fri skolgång! (med glimten i ögat såklart))

Vi gick och la oss vid tolv (kunde inte somna eftersom vi vad puckade nog att sova till kl. 13. dagen innan...) och vaknade av alarmet kl. 05.00. (Yaaaaayy....... Fyfan vad jag hatar att gå upp tidigt! Det är fan nästan det värsta som finns!) Vi kom härifrån runt 7 (eftersom vi tycker om att snooza, och ligga med våra mobiler och vara sociala); åkte fel, och bil i 3 timmar. Sen när vi kom fram... asså herregud vilken vacker skola! Huvudbyggnaden var enorm och otroligt vackert utsmyckad!

Vi fann vår väg till rätt byggnad, tittade lite snabbt i en bokhandel vid entrén, och sen gick vi in till kocktävlingen. Det är då det visar sig att den sagda tiden för starten som var kl. 8 var tiden då kockarna började förbereda maten, men själva tiden för när domarna skulle bedöma den var inte förrän kl. 13. Vi suckade, satte oss på läktaren och väntade. Åt tortilla med kyckling och ost, fuktsallad och brownie. Vårt största problem var ju lack of sleep. 5 timmars sömn visade sig inte vara tillräckligt, eftersom vi båda tuppade av lite då och då. Så sjukt trötta var ögonen och ont i rumpan av en hård metallbänk. Förhållandena kunde helt enkelt varit bättre. Vi kom dit runt 11 och väntade till kl. 13, satt kvar i en timme och sen gick vi. Tittade lite inuti huvudbyggnaden; Giovannis idé var att vi skulle äta på ett café därinne, men det var stängt så vi gick mot bilen istället.

På vägen hem fick vi stanna vid en bensinmack och Giovanni sov i en timme (efter att ha somnat en millesekund bakom ratten (jag sov när detta hände, vilket väl gör det ännu värre egentligen...)........). Sen köpte vi muffins, dricka och Pringles och åkte hem.

Väl hemma kollapsade vi på sängen och vaknade inte förrän kl. 23.
Jag, Marlene (pojkväns mamma), Clare (pojkväns syster) och Bambi (pojkväns systers fru) tittade på film, och sen gick vi och la oss när Marlene upptäckte att klockan var halv fyra...

Idag har dagen varit rätt chill. Jag och Giovanni gick inte upp förrän 16 (även om Marlene kom och tittade till så att vi fortfarande var vid liv) och efter någon timme åkte jag, Clare och Bambi iväg för att äta middag på en restaurang som heter Little Venice. (Giovanni frågade mig om jag ville följa med dem, jag sa ja, undrade om han ville, han sa nej, jag tänkte att då ville inte jag heller. Sen tänkte jag fuck it och följde med. Like a boss.) När vi väl kom dit efter en fin liten biltur visade det sig att Little Venice har stängt på måndagar........ Vi åkte därför till Applebee's; restaurang som Giovanni hatar, men som är riktigt najs! Vi åt oss fulla på förrätt, huvudrätt och en himmelsk efterrätt; notan landade på $67. $23 var mina. Gav dock Clare $25 som jag gladeligen betalade, eftersom Giovanni vägrar låta mig betala när vi äter på restaurang - "Your money is no good here." är svaret jag brukar få.

Av någon anledning fick de lära sig vad "kuk" betyder, vilket de tyckte var hur roligt som helst, och började ropa det inne i affären när vi åkte och handlade efteråt. Kan ju också tillägga att när jag förklarade ordet för Giovanni så gick han och ropade det när vi gick uppför en backe hemma hos oss. Amerikaner alltså... Tsktsktsk.

När vi hade köpt allt vad Giovannis mamma ville ha, och svängt ut från affären såg Bambi en kvinna som låg stilla på trottoaren. Det var precis lika läskigt som det låter! Bambi och Clare gick fram till henne (tillsammans med några andra som också sett henne), och tydligen hade hon börjat slå efter dem när de försökt få henne på fötter..! Hon kunde knappt gå, hade väl fått någon form av köldchock eftersom hon darrade som bara den. Om jag förstod det rätt så hade hon en panikattack över att henne kompis hade hennes medicin (smärtstillande och mot migrän) och att hon var utelåst från sitt hem. En bil saktade in och de fick in henne i bilen. (Nu låter det ju som att jag var världens hemskaste människa och satt kvar i bilen, men så var inte fallet.) Clare hade ringt efter ambulans och polis, som kom efter ett tag. Polismannen (som tuggade tuggummi och kändes allmänt nonchalant) frågade henne vad hon hette, "Barbara", och vilket år det var, "1951". Wow. Jag har aldrig varit med om en sån här händelse någonsin, skitläskigt var det! När polisen verkade ha kontroll över situationen åkte vi hem.

Sen har vi bara chillat resten av kvällen. Giovanni har gjort rulltårta med Philadelphiaost- och granatäpplefyllning som väl ska ätas alldeles strax, och sen känner jag bara för att sova. Ögonen har tagit mycket stryk, av någon anledning.

------

En liten update. Hoppas ni mår bra hemma i Sverige! Saknar er som sjutton! Mest saknar jag min älskade syster och min störda hund, men katterna fungerar bra som substitut.

Fler inlägg oftare kommer förhoppningsvis bli en rutin.

Over and out.

atlanta

Jag befinner mig just nu i Atlanta, av det enkla skäl att någon jag bryr mig om bor här. Skulle kännas extremt konstigt att inte hälsa på Aaron när jag är i USA i tre månader!

Eftersom jag valde att inte ta med min dator så kan jag inte lova allt för många uppdateringar, men de kanske kommer lite då och då ändå. (Jag tänkte skriva ner vad vi gör för att sedan, som en normal människa, skriva ut det på en dator, eftersom det skulle bli rätt tröttsamt att göra det via en mobiltelefon.

Jag och Aaron kom hem för ett tag sedan efter att ha varit på Walmart och McDonald's kl. 1! Det känns så sjukt att affärer faktiskt är öppna så sent, men men, är man i konsumtionens land så är man.

dag 15 - 28 december

Jag har idag bevittnat något jag aldrig sett förr - livs levande, vilda kalkoner i trädgården! De bara gick runt och pickade i marken. Inte för att jag riktigt förstår hur det skulle kunna finnas mat nu, men pickade gjorde de i alla fall.

Marlene berättade för någon vecka sedan om hur kalkonerna försvinner över Thanksgiving. Alltså, inte blir skjutna (fast några blir nog det?), utan de liksom ger sig av. Mycket märkligt tycker jag, men det vore ju coolt om de har fått in någon slags rutin.

Min käre pojkvän ligger och sover, och klockan börjar närma sig 13, vilket gör att jag tänker gå och väcka honom!... Snart. Han lät mig sova till halv två igår (och skröt om hur han gick upp kl. 8, vilket har han frivilligt har gjort en gång sedan jag kom hit...), så jag får väl låta honom sova idag.

Det enda jag vet att vi ska göra idag är att åka och veckohandla, jag och mitt lilla hallontroll! Jag kände för att laga pannkakor till frukost och överraska sömntutan, men så visade det sig att vi inte hade någon mjölk hemma. Dammit! Jaja, det får väl bli imorgon det. Om han inte jobbar vill säga. Hans chef har sagt att de närmaste två veckorna är rätt döda, så hon kommer bara ringa honom om hon behöver hjälp. Men förhoppningsvis inte imorgon, för då blir det pannkaksfrukost så det skräller om det!

Ute i trädgården springer det just nu runt silverfärgade ekorrar, och en av katterna sitter där ute och lurar. Kanske blir det ekorre till middag, man kan ju alltid hoppas...

fyra andra dagar

Dag 11 - 24 decemberJulafton var rätt lugn. Vi städade och höll på inför juldagen (eftersom det är då amerikanerna firar jul). Sen satt jag i en massa timmar för att få klart Bakboken (vilket jag inte klarade av *sadface*).
På kvällen åt vi kolja (tror jag det var) med senapssås, som min käre pojkvän lagat. Det var jättegott, men en sån rätt som man inte kan vräka i sig av för då mår man dåligt, haha! Men det var supersmaskigt! Sen åt jag och Marlene (mamma Living) hennes svampsoppa med Barley som är typ... bulgur. Det var gott, och man kände sig supernyttig!


Dag 12 - 25 december
Vi öppnade paket runt kl. 12. Mysigt som fasiken faktiskt! Jag trodde det skulle vara jättekonstigt, eftersom vi alltid öppnar paketen på julaftonskvällen med glögg och julgodis, men det var jättemysigt och det blev som en kickstart på dagen!

Giovanni hade köpt ett jättefint halsband i silver med diamanter, format som två hjärtan, och på det inre står det 'love'. Jättegulligt! Jag hade sagt till honom att jag inte önskade mig något, men han satte den enda önskningen jag kunde komma på. (Det är ju uppenbarligen ett tecken från Gud!!) Det enda jag gav honom var en plastmåttsats från ICA, haha! För Bakboken var ju inte klar, och jag kunde ju inte ge honom en massa lösa pappersbitar heller!

Jag fick en massa söta presenter från Clarence och Marlene också. Bl.a. en Piggly Wiggly-T-shirt! Det är en mataffär, och något slags private joke inom familjen, som jag inte alls hänger med på, men nu har jag i alla fall en rosa tröja med grisar på både bak- och framsidan - kan man bli lyckligare?! Sen fick jag ett paket tuggummi, en ficklampa, tre Rocher Ferrero-chokladbitar och två par roliga strumpor (det ena paret med papegojor på, och det andra med hjärtan och pilar på). Mycket uppskattat! Alla de små sakerna låg naturligtvis i julstrumpor som har hängt över öppna spisen ända sen jag kom hit. Det känns som en sån typ av tradition som jag vill ta med hem. Det visade sig också att hans katter tycker om att ligga i lådor och gamla paketpåsar. Weird...

Runt två kom hela tjocka släkten hit. Eller ja, tjock och tjock, fyra personer (Clares fru Bambi, en mostersman, två kusiner och en kusinflickvän) som jag inte träffat innan, moster Patty och Clare. När hela min släkt samlas så är vi uppemot en tjugo personer, så det kändes aningen tomt måste jag säga.

En konversation utspelad av kusinerna:
Dom till mig: "So you're the Swedish girlfriend we've heard so much about?"
Tony till Dom: "Yea, Dom, now you owe me $5, 'cause she's not made-up!"
I lol'd, haha!

Själva måltiden var trevlig, men det kändes väldigt konstigt att byta ut julskinka och stuvad kål mot kåldolmar och lasagne. Men gott var det!

Efter att släkten gått hem skypade jag med mina kära päron. De var överlyckliga över att prata med mig, och sa att de saknar mig där hemma, och att det känns som att något fattas när jag inte är där på självaste julafton. Mysmamma och myspappa!

Efter skypandet satte jag mig ner och klistrade ihop bakboken. Jag kände runt kl. 22 att jag fasiken inte orkade mer idag (hade suttit i nästan fyra timmar) så jag bestämde mig för att ge honom Bakboken, men säga att den inte är färdig och att jag ska fixa klart den nästa gång han är och jobbar. Så jag slog in den i hederligt svenskt julpapper och la den under granen. Jag sa åt Giovanni att han fick öppna den när han ville, vilket (chockande nog?!) visade sig vara på direkten. Nervositeten hade hunnit bygga upp sig - jag menar tänk om han faktiskt inte skulle gilla den?! - så det var med hoppet i näsborrarna (you heard me!) som jag såg på medan han öppnade paketet. Självklart hade jag inget att vara nervös inför - han älskade den! Han kunde inte sluta säga hur söt jag är, haha! Han kom in i någon storts trans tror jag. Men så är den jäkligt snygg också! Bilder kommer upp senare.

Efter det skulle jag tro att vi såg en film och gick och la oss.


Dag 13 - 26 december
Jag tror faktiskt inte att vi gjorde så himla mycket den här dagen. Sov som grisar till kl. 12, jag tvättade både lakan, mina och hans kläder (vilket jag faktiskt tycker är lite mysigt) och sedan häckade vi framför tv:n hela dagen. En massa Family Guy, och ett matlagningsprogram om en man med konstig, blond frisyr som åker omkring i USA och smakar på mat. I flertalet av programmen testade han hamburgare, och jag blev så sjukt sugen! Jag sa suckande detta till Giovanni, och vad tror ni händer om inte att han går ut i köket och ställer sig och gör hamburgare?! Supergoda blev de, med en massa kryddor i, parmesanost och Gud vet vad. Skitgott! Medan han lagade mat vek jag kläder och la ner de i diverse byrålådor. Ja, och sedan chillade vi ännu mer, och däckade senare på sängen som efter en lång och hård arbetsdag.

Dag 14 - 27 december
Jag har varit i USA i två veckor! Det känns helt sjukt, som att jag i princip just kommit hit! Tiden bara flyger och far! Snart ska jag till Atlanta, och efter det är det två månader kvar, så vi har ju lite tid trots allt.

Jag fick ut min amerikanske pojkvän på en promenad (om än en kort sådan) i regnet - victory! Vi gick upp på den skogstäckta (men inte snötäckta...) kullen där han bor, och han berättade att det tidigare funnits ett tuberkulossjukhus där uppe. Spooky! Haha, allt med skog och sjukhus är horror movie-tecken för mig! Vi var la ute en kvart eller så, men sedan började han mesa sig och klaga på att han var kall och att det regnade. Han ser uppenbarligen inte charmen med regn. Så vi vankade hem igen.

Väl inne i värmen gjorde han varm choklad med kanel, vilket var förvånansvärt gott! Sen tittade vi på Contagion, åt middag, tittade på Fright night, och avslutade med Alien. Så lite filmfestival blev det allt. Alla tre filmerna var bra, men det är tvek på om jag skulle se någon av dem igen. Lotta skulle väl dock varit glad över att jag äntligen har sett Alien...

dagarna som kommit och gått

Jag tänker att jag kommer få en såndär jobbig bloggstoppgrej om jag inte bloggar nu, så nu bloggar jag.

Ja, så Amerika då. Det är där jag befinner mig just nu. Lite sjukt är det ju egentligen, men jag har vant mig. Eftersom jag har missat att blogga om många dagar, och jag är lat, så tänkte jag att jag nu skall beskriva dagarna superkort (och vissa bra saker längre (smart där, Rebecca!)). För att göra det hela lite enklare (för mig) så lägger jag in alla bilder i ett senare inlägg.


Dag 1 - onsdag 14 december
Vaknade tidigt, drack vatten, åkte till Landvetter; kramade om mamma, pappa och Pernilla (Daniel hade fysikprov samma morgon, så han valde att inte gå upp vid 05.00 (förståeligt).
Fick en hel rad på planet till Bryssel för mig själv (skönt); gick åt fel håll på flygplatsen och fick gå tillbaks; missade nästan planet; satt brevid fransktalande man som inte kunde engelska; bored.
Åt knappt någonting; väldigt trevlig personal och egen tv-skärm (thank God!).

Landade i USA. Tänkte att allt skulle gå bra och att jag snart skulle träffa Giovanni, men icke. Vid passkontrollen tog de in mig i ett litet läskigt rum och en aningen läskig armérakad man (de är alltid läskigast, men vet liksom inte om de är på ens sida eller inte) pratade med mig. De undrade hur mycket pengar jag hade med mig, om min pojkvän var amerikansk medborgare, om min pojkvän jobbade osv. En massa frågor. Jag blev nervös, som fan, haha! Men så frågade jag honom varför de pratade med mig. Likom, varför, egentligen. Då sa han att de bara hade uppfattat att jag hade haft med mig ~2100 kr i cash, och inte att jag hade med mig mitt (nya supercoola, vuxenpoänggivande) VISA-kort. Han sa att eftersom jag är ung och inte hade med mig så mycket pengar (med tanke på att jag stannar i tre månader) så oroade de sig för att jag kommer jobba när jag är här, vilket jag ju inte får, för jag har inte arbetsvisum. Så det var det. Ut och hämta väskan och ut i väntsalen. Jag såg ingen Giovanni, så jag tänkte bara "Jag följer med strömmen". Men så känner jag en hand ta tag i min resväska, och en välbekant röst som säger "Are you lost or something?" Värmen från hjärtat när jag ser in i hans ögon... Alltså, herregud vad skönt sånt är. Det känns... "bra" i hela kroppen. Underbart.

In på IKEA (välkommen till USA..?); köpte glögg, sill, lingondricka, Annas pepparkakor och annat random; tre timmars bilresa hem till huset. Sen kommer jag ärligt talat inte ihåg vad vi gjorde. Jag kommer ihåg att jag frös något jäkligt dock. Vattenbrist troligen.

Jo, och så gjorde Giovannis mamma (let's call her Marlene) en svingod pasta/köttfärsgegga med italiensk halvstark korv. Jäklar i havet vad gott det var! Det kändes som att det var precis vad jag behövde efter att knappt har ätit på 20 timmar.


Dag 2 - torsdag 15 december
Mycket vila. Dock gjorde ju jetlagen att jag inte kunde somna om när Giovanni stack till jobbet vid halv åtta. Smått irriterande eftersom ögonlocken var tunga som cementblock, och det kändes som cementkorn innanför dem.

Jag skypade med min syster och bror så att de fick reda på att jag levde, och så visade jag dem runt i huset. Skönt att se två bekanta ansikten måste jag säga.

Giovannis söta mamma (som enligt Pernillas beskrivning ser ut som den perfekta italienska mamman, vilket jag är beredd att hålla med om) tog med mig på en rundtur i Binghamton. Vi åkte runt och tittade på affärer, åkte upp på en av kullarna som omringar Binghamton, och pratade och hade trevligt. När vi skulle tillbaks till huset fastnade vi i en kö, och inte utan anledning. En lastbil med ett ENORMT släp hade tänkt vända ner mot motorvägen med knappt något svängrum alls! Till allas förvåning lyckades han(eeeller hon)!

Vi åt pork chops med broccoli och sötpotatis när vi kom hem.

Det var ungefär vad jag orkade med. Jetlag for the win!



Dag 3 - fredag 16 december
Har inget minne av vad jag gjorde denna dag = it was a good day... ;)

Jo, kan vara denna dag jag skypade med mamma. Hennes första dag, och allt gick super. Förutom att hon satt och skrek att hon inte kunde höra mig i början och sen insåg att hon glömt sätta på ljudet på datorn. Mamma och teknik alltså...



Dag 4 - lördag 17 december
När Giovanni åkte(som ni vet existerar inte 'gick' i USA...) till jobbet lyckades jag somna om och sov till två. Skön... t.

På kvällen åkte jag och Giovanni iväg och åt på restaurang. Jag tog pasta, han deep dish (basically, en pizza med höga kanter och en massssssa fyllning, som jag aldrig hade hört talas om innan). Efteråt åkte vi ända bort till andra sidan vägen(!!!!!) och köpte biobiljetter till Sherlock Holmes. Eftersom det var en och en halv timme kvar till filmen skulle börja gick vi till en djuraffär som låg precis bredvid. Därinne fanns något som jag aldrig sett (irl) förut: en glasinhägnad med två huskeyvalpar!! Så söta att jag trodde jag skulle dö! (Dock håller jag med min syster om att det är hemskt "om" de blir sönderstressade...) Så vi petade lite på dem, fortsatte in i affären och klappade kaniner, marsvin, hamstrar, you name it. Min badass boyfriend klappade fåglarna, även fast man inte fick det! I'm a lucky gurrl.

När vi kom in i biosalen kunde vi knappt tro våra ögon. Det var världens lyxigaste stolar! Alltså, det går knappt att beskriva! (Tyvärr var det för mörkt för att ta bilder, får ta med digitalkameran nästa gång.) Om ni som varit hemma hos mig tänker på den gröna fotöljen nere i vardagsrummet - sånna, fast i läder och mocka, i hela salen! Det var väl en 150-200 platser kanske, så det var ju ingen liten sal heller! Nämnde jag att vi betalade $9 dollar för detta?! Löjligt billigt ju! Skall göras om snarast! Filmen var grym och bör ses snarast! Man kan ju tänka att en andra film generellt alltid blir lite sämre än den första, men den här var precis lika bra! Najs med svenska representation också.

I bilen påväg hem sjöng och dansade vi till Wake me up before you go-go. ... Yea, we're that gay.

Detta var då vår första riktiga dejt. Känns lite konstigt att det inte har blivit av innan faktiskt.


Dag 5 - söndag 18 december
Hemlängtan slog till lika hårt som jag slår min pojkvän på tetris, och eftersom Giovanni till råga på allt var världens mest osociala, så jag åkte med Marlene och veckohandlade. Hon varnade mig för att hon är en sån som kan gå i affärer hur länge som helst. Då förklarade jag för henne att jag är likadan. Det är något lugnt och skönt med att bara gå runt och titta i butiker tycker jag; speciellt när det är affärer man aldrig varit i förut (för att inte nämna i andra länder..!).

Vi stannade i 3 timmar... Överlevde på ciabattabröd i bilen hem, och hade en sen tacokväll. (Jag har fortfarande kvar att komma på hur jag ska överleva utan tacos varje fredag...)


Dag 6 - måndag 19 december
Hemlängtan låg fortfarande som en hinna över min aura och jag levde som i koma. Var liksom nere utan att fullt förstå varför. På stallet fick vi en gång klart för oss att när man håller på och byter från ett sätt att rida till ett annat, så finns det en gråzonsperiod där allt bara känns fel. Det man gjorde förut känns fel, och det man håller på att träna in känns fel. Jag jämför med något sådant. Kunde liksom inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ensamhet tror jag. Som att jag liksom inte passade in och allt var jobbigt och nytt, även om jag försökte vara glad. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt utan anledning förut.

Jag, Giovanni och Marlene åkte och hälsade på hos Clare och Bambi (Clares höggravida fru). Tyvärr missade vi Bambi som skulle iväg och jobba, men jag fick träffa Clare i alla fall. Mycket trevlig. (Fint att ge betyg till människor.) Vi drack te, åt pizza och kollade på Super Troopers (en lite "haha, åååh, jag orkar inte!"-film... Om ni förstår vad jag menar. Pernilla gör nog det i alla fall.).


Dag 7 - tisdag 20 december
Hemlängtan försvann och allt kändes frid och fröjd igen.

Giovannis syster Clare och moster Patty kom över, och vi bakade en slovakisk kaka som heter kolatchki (finns hur många olika stavningar som helst). Vi fyllde dem med aprikosmos, nötgegga och vallmofröfyllning (som var svinäcklig, haha!). Nötgeggan var helt klart godast!

På kvällen tittade vi på både Toy Story 3 och Trollkarlens lärling. Två helt okej filmer måste jag säga, men så tycker jag om nästan all sån slags "barn"film.


Dag 8 - onsdag 21 december
I princip det enda jag gjorde var att titta på Legally Blonde och städa Giovannis chinchillas bur. Så galet söt så man kan dö! Zahara heter hon. När man klappar är det som att ta på luft, så lätt och mjukt. Jag tänkte att jag skulle vara lite snäll mot henne och städade buren, ändrade lite på omgivningen för att ge henne någon sorts stimulans, och lät henne springa fritt i sovrummet en halvtimme eller så.

Jo, och så gjorde jag knäck också! Det visade sig att de inte hade våran typ av sirap (som de kallar 'golden syrup'), så jag fick göra en blandning mellan vit sirap (som inte smakade någonting, utan bara var söt), honung och molasses. Det gick sådär, men amerikanerna var nöjda, så då är jag också nöjd.



Dag 9  - torsdag 22 december
Jag sov svinlänge! Det är så skönt att ha hela sänge för sig själv när Giovanni har åkt till jobbet, men det suger att vakna och inse att han inte är där. Lite bittersweet, helt enkelt.

Jag och Marlene åkte och handlade igen, denna gång på jakt efter saffran. Vi åkte till en närliggande affär, plockade på oss en massa annat, men så visade det sig såklart att de inte hade saffran (eftersom det kostar $500/28g (WHAAAT?!?!)), så det var bara att leta vidare. Istället för att slösa tid på att åka omkring var Marlene smart nog att faktiskt ringa och höra med olika affärer innan vi åkte iväg. Vi fick tag i ett paket (1 gram) för $17. Rövdyrt, som min syster skulle sagt.

Väl hemma åt vi kinesisk hämtmat. Jag har bara ätit kinesiskt i China town på Manhattan innan (jävlar var snobbigt det låter, haha!), så inte visste jag vad jag skulle välja, men det blev bra med kyckling och sockerärtor till slut. Jag, Giovanni, Marlene och pappa Clarence delade ändå på allt i slutändan.

När jag väl sen började med bakandet började jag med att göra bort mig genom att hälla i tillräckligt mycket socker för en sats, när jag bara skulle göra en halv. Jag sa det till Marlene och hon sa att det inte skulle vara några problem med att göra fler bullar, så jag körde på en hel sats istället. Någonting med jästen sket sig, så det tog ungefär två timmar för den att jäsa istället för 30 minuter. Den var allmänt konstig också, mer som en kakdeg än en bulldeg. Och så glömde jag att man ju ska, typ, krossa saffranet i en mortel eller liknande för att få ut mer smak. Men precis som med knäcken så var amerikanerna nöjda, så då är jag också det.


Dag 10 - fredag 23 december
Mina damer och herrar - Zander har kommit till Jorden! Han föddes tidigare idag kl. 12.15. Han är så söt så det är inte sant! Han föddes med vad amerikanerna kallar "cone head", dvs. hand huvud var avlångt när han föddes, men eftersom fontanellen är mjuk, så är det lugnt. Kan inte hålla mig tills jag får träffa honom!

När jag vaknade låg det en lapp i köket från Marlene. Hon skrev att jag skulle äta bacon och bagels, och bad mig städa klart i köket, vilket innebar att fixa disken och torka bänken. Jag hängde inte med på om hon menade att jag skulle diska eller ta ut ur diskmaskinen, och ambitiös som jag är gjorde jag bådeoch. Diskade allt jag såg som var diskbart och torkade rent. Hon blev glad när hon kom hem, så något måste jag ju ha gjort rätt.

Sen har jag mest jobbat med Giovannis julklapp idag. Jag hoppas att han blir glad! Finns ju ingen anledning till varför han inte skulle tycka om den, men man är ju ändå lite nervös. Tänk om, liksom... Jag är väldigt nöjd i alla fall, och jag har sagt att om han inte tycker om den, så tar jag med den hem igen, haha!

godermorgon

Jag vet att jag är sämst på att blogga, och att det är många som är nyfikna på hur jag har det här borta i USA. Jag kan inte lova att jag bloggar mer idag, men Giovanni ska eventuellt jobba imorgon, så då ska jag bl.a. berätta om hur de tog mig vid passkontrollen, och min och Giovannis första(!) dejt. Så håll i er för snart blir det åka av!

Min lilla nörd spelar nördspel i nördsängen nördsent på nördmorgonen. Glad är han också.

videoblogga?

Jag funderar på att videoblogga från USA.

Yay or nay?

dåligt med uppdateringar...

Jag vet, och jag är lite ledsen för att jag är så kass på att uppdatera nuförtiden. Antar att det inte kommer bli så himla mycket innan jag befinner mig i Landet långt borta. Tyvärr.

Det är så himla mycket som ska göras innan jag åker. En del är dock avcheckat, som att klippa hunden. Jag och Pernilla gjorde det igår. Tre timmar tog det. Låter som mycket, men det... känns som ännu längre. (Makes sense...?...) Det som gör att det tar tid är att hunden inte riktigt är... sammarbetsvillig. Hon håller på och flyttar sig och låter en inte hålla i varken tassar eller huvud, vilket gör det jäkligt mycket svårare än om hon bara hade stått kvar fint och stilla. Skönt att ha gjort det i alla fall; nästa gång blir någon gång i april.

Jag och hunden gick ner till båtbryggan idag. Där fick hon springa omkring och var så lycklig, så! Blåste som attan. Kallt var det också, men smart som jag är ställde jag mig bakom ett träd där det inte var lika blåsigt.

Det här med att packa inför en tremånadersresa alltså... Det är så svårt. Mest att veta hur mycket man ska ta med sig egentligen. Jag tänker att man kan köpa rätt mycket där borta (som typ deo, tandborste, smink, etc.), så det tänker jag nog inte ta med. Men kläder. Hur mycket? Och, vad? Jag har fått reda på att jag ska ha med mig en massa varma kläder, så det ska jag ju självklart ta med, men hur mycket?? HUR MYCKET?? En vecka? Två? En månad? (För en månads klädförbrukning får plats i en resväska och en kabinväska...) Klurigt. Jag satsar nog på 10-14 dagar, något sånt. Tvättmaskin finns ju såklart, så det är ju inte så att jag kommer få klädnöd om jag inte försätter migsjälv i det läget, och det vore ju dumt.

Jag skaffade mig ett VISA-kort i veckan. Kände mig väldigt vuxen. Det är en av de sakerna som jag har oroat mig mest över, att jag inte ska kunna betala och så, så jag och mamma gick ner till Handelsbankens kontor och pratade med en kille där. Han sa att mitt vanliga kort bara kan ta ut pengar ur automat i USA, och att han rekommenderade att skaffa VISA. Han hade precis kommit hem från Paris i helgen, och varit i USA för en vecka sen (WTF?), och sa att han aldrig haft problem med att betala, och att de flesta som tar MasterCard också tar VISA, så det lugnade nerverna.

Sen är jag mest rädd över att det ska bli strul med väskor, och att jag inte ska fatta någonting när jag väl landar i USA. Inte lika nervös över att inte hitta Giovanni, vilket ju... känns bra. Jag och mamma ska i nästa vecka införskaffa en ny kabinväska. Det är allt lite struligt när man ska flyga med tre olika bolag (två till USA och ett till Atlanta), och alla tre har olika kabinväskemått som man måste följa. Varför kan inte alla bara ha samma mått?? Det är nog mest det jag oroar mig för, att de ska säga att min väska är för stor och blablabla. Jag kommer inte orka strul. Jobbigt med strul när man flyger själv för första gången liksom. (Eller egentligen reser själv överhuvudtaget. (Förutom tåg in till Göteborg då; det är jag duktig och klarar själv!))

Jag vet inte om jag har nämnt det i någon gammalt inlägg, men det känns som att min förmåga att göra mig förstådd på engelska försvinner när jag prata med någon jag aldrig träffat förut. Jo, det har jag nog nämnt. Det är verkligen, på riktigt, skitjobbigt. Jag blir nervös och snubblar på orden (i alla fall i huvudet).

Jaja, det löser sig. Folk är inte så hemska som mitt huvud får mig att tro. Hoppas jag...

24 dagar

Nu är det bara 24 dagar kvar!! Tjugofyra små, små, små dagar tills jag träffar min underbara pojkvän igen, och bor hos honom i tre månader. Jag börjar inse hur jäkla länge det är. Jag förstår ju själv att det kommer kännas som att jag knappt hunnit komma dit, när jag väl ska åka hem igen, men, liksom... tre månader. Jag ska bo i USA i tre månader. Ett kvartal av året. Fira jul, nyår, alla hjärtans dag, och sist men inte minst, min 20-årsdag (fan vad jag kommer noja!). Endast ha Skype som min connection till svenskan, om jag nu inte tvingar Giovanni att prata svenska med mig förstås. Tre månader av pussar och kramar, skratt och tårar. Blod, svett och tårar helt enkelt. Och de första Star wars-filmerna, i utbyte mot Breaking Dawn på bio. Det är värt det. (Hoppas jag.)

Min far säger att det ska bli intressant att se hur vi fungerar ihop när vi helt plötsligt är med varandra varje dag, bor med varandra i såpass lång tid, efter att inte ha sett varandra på 3,5 månad. Jag håller med till hundra procent, ända känns det inte som att det har gått nästan tre månader sedan vi satt i bilen påväg till Landvetter. Kanske mer som två. Tre låter för mycket.

Jag är lite skraj för att flyga själv, eftersom jag aldrig har gjort det innan, och det alltid har varit mamma och pappa som har fixat med biljetter och sagt när jag ska vara vid en speciell plats och vad det är jag ska göra när jag väl kommer dit. Mest nervös är jag inför Bryssel - att inte hitta på flygplatsen, inte hinna till gaten och så missar jag mitt plan. Mamma är bra på att lugna ner mig när jag börjar mala på om hur allt kommer skita sig, säger att det värsta som kan hända är att jag måste köpa en enkelbiljett från Bryssel till New York, och det är ju faktiskt inte så farligt. När jag är utomlands känns det alltid som min förmåga att prata engelska försvinner. Jag vet ju om att den självklart inte gör det - jag kan utan problem göra mig förstådd, och förstå vad andra säger - men det känns som det. (Bra att jag ska bo utomlands och så...)

Jag har bara tre veckors jobb kvar, och så ska vi till Ullared innan jag åker, och så ska jag köpa kläder och skor om det behövs, har inte kollat på det än men lär göra det rätt snart. Så egentligen mindre än tre veckors jobb kvar, det känns lite sjukt med tanke på att jag har jobbat sen i början av september. Tre veckor är ju ingen tid alls egentligen.

breaking dawn - twilights lyft!

Jag, Sofia, Hanna och Pernilla var ju på TwiDay igår och såg alla Twilight-filmerna. Breaking Dawn (som hade premiär) var så jävla grym! Regissören hade verkligen gjort sitt jobb, och det märktes att skådespelarna har blivit väldigt mycket bekvämare framför kameran, vilket ju gör att allt känns naturligare.

Jag tycker att de tre första filmerna på något sätt har känts lite B, men den här filmen är verkligen igenomarbetad! Det känns som att de har lagt ner mer tid och energi. Hela bröllopet var helt fantastiskt vackert, hur de förändrade Bellas kropp under graviditeten var grymt, jag trodde först att de hade fått Kristen Stewart att banta ner sig totalt, men icke. För de som tycker att vargarna har varit dåligt gjorda innan. så kan jag säga att de har fått sig ett rejält lyft!

Allt har uppdaterats, och det är den första filmen i serien som jag kan stå tal i ryggen och säga att jag faktiskt tycker att den var skitbra (utan att känna att den kanske egentligen inte är så jävla bra). Ni som har läst böckerna borde omgående gå och se den, det är värt det! Och, den slutade precis som jag hade tänkt mig!

Jag kommer se den första delen minst två gånger till på bio; med samma människor och mamma, och sen ska jag dra med mig min stackars pojkvän, haha!


(Jag känner av någon anledning en belåtenhet över hur det här inlägget är skrivet. Skumt och bra känns det.)

idag

Julia skrev till mig och klagade på att jag inte bloggar. Min syster frågade vad som händer med mina bloggar; jag svarade "inget", haha! Det finna egentligen inte anledning till att jag inte bloggar så mycket. Det är mest bara för att jag inte har så många tankar i huvudet nuförtiden.

En sak som jag just nu stör mig på är negativ energi. Speciellt när den inte har något som helst syfte och det är för att människan som utstrålar den bara jävlas. Det känns så himla onödigt. Sådant som folk kallar "troll" helt enkelt. När ens enda syfte är att göra folk förbannade. De människorna kan ta och skaffa sig ett liv, tycker jag, precis som alla vi som inte behöver trycka på folks knappar för att ha roligt. Delad glädje är dubbel glädje; trollglädje är sorglig glädje.

Annars taggar jag inför TwiDay på tisdag, och att det är mindre än fem veckor tills jag åker till USA och stannar där i tre månader! Och så oroar jag mig för framtiden, vilket jag verkligen inte orkar egentligen. Oro tar bara tid och ork.

Jävligt seg är jag idag. Tänker mest på dåliga saker och blir irriterad.

Jag tror att jag ska baka och fixa med soffan idag. Sånt gör mig på bättre humör. Och så ska jag hålla mig undan ifrån dålig energi, för jag orkar inte med skit från folk.

Hejdå.